Om

Jag föddes med en CP-skada som gör att jag är konstant ”stel” i hela kroppen, har dålig finmotorik och starkt nedsatt balans och rörelseförmåga. Som ren sjukgymnastik och rehab började jag idrotta som tioåring i den då nystartade föreningen LHIF (Linköpings Handikapp Idrotts Förening). Trots min starkt nedsatta rörelseförmåga blev det bordtennis som jag tog till mig. Valet att vara aktiv inom idrotten har gjort att jag tränat upp min balans och rörelse så pass att min vardag har blivit lättare.  Jag är helt övertygad om att jag utan min bordtennis hade varit tvingad till ett liv i rullstol och behövt assistans för att reda ut min vardag. Med det sagt är det helt fantastiskt att jag lyckats trotsa alla gränser, så att det som startade som ren rehab har gett mig en internationell idrottskarriär.

Para landslag

Mitt första landslagsuppdrag kom samma år som jag fyllde 20. Resan gick till Reykjavik, Island och Nordiska Mästerskapen. Det skulle dock dröja fram till 2001 innan jag hade en ordinarie plats i landslagstruppen och mitt första stora bordtennismästerskap spelades samma år. EM spelades i Frankfurt och jag åkte hem därifrån med ett lagbrons tillsammans med Mattias Karlsson och Johnny Ericsson. Det stora genombrottet kom 2005 med EM i Jesolo, Italien där jag var starkt bidragande till bronsmedaljen i lagturneringen tillsammans med Simon Itkonen. På Östergötlands idrottsgala blev jag utsedd till årets handikappidrottare 2005. Motivationen var på topp och målet med träningen var VM i Schweiz på hösten 2006. Tack vare mycket slit nådde jag målet och blev uttagen till bordtennis-VM, när medaljerna ska fördelas förlorar vi bronsmatchen med minsta marginal i lagspelet. Fjärdeplatsen är ett faktum, jag och min lagkamrat Simon Itkonen åker hem besvikna men med revanschlust. De följande mästerskapen; EM i Slovenien 2007 och Italien 2009 blir tyvärr inte den revansch vi tänkt oss. Trots en flytt till Malmö och klubbyte till FIFH Malmö 2008 och bättre träningsmöjligheter blir det istället några tunga år mentalt och resultatmässigt. Slutet av 2009 beslutar jag mig för att lägga racket på hyllan, sviktande motivation och depression samt en längtan efter att bilda familj ligger som grund för mitt beslut.

Comeback

2010 träffar jag min nuvarande sambo och sedan 2015 mamman till vår dotter. Efter att ha jobbat mig igenom depressionen den hårda vägen och fått en tryggare tillvaro hemma, började jag under hösten 2014 bli lite rastlös. Min sambo började odla tanken hos mig på en comeback i pingishagen och efter lite övervägande bestämde jag mig för att ta upp spelet igen, men bara på en amatörnivå kanske 1-2 pass i veckan för att ha roligt.  Jag börjar spela för FIFH Malmö igen under slutet av 2014. Ett beslut jag inte ångrar för en sekund även fast det blev problem att hålla det på en ”amatörnivå”. Efter nationella och internationella medaljer sedan 2015 så har jag nu 2018 börjat hitta nya nivåer som kröntes med ett SM-guld i Helsingborg! Mitt mål att ha roligt har kompletterats med bordtennis- EM på hemmaplan i Helsingborg 2019, Paralympics i Tokyo 2020 och det stora målet Paralympics i Paris 2024. Jag gör nu en satsning 100% elitmässig på min bordtennis, jag hoppas du vill följa och stötta min resa mot Paris via Helsingborg och Tokyo.